Pessimist, javisst! Tankar om infertilitet

En anonym skribent gästbloggar i Singelmamman om tankar om infertilitet. 


Du vet den där scenen i 90-tals tv serien Seinfeld då George upptäcker att han ska bli pappa och utropar med ett glädjeskrik: “My boys can swim!”.
Denna replik fastnade i mitt minne. Känner man en slags stolthet och triumf, rentav en primitiv överlevnadsinstinkt då man upptäcker att det fungerar som det skall där nere?

Det som min man däremot fick uppleva var precis motsatsen: det vill säga “my boys cannot swim”.

Nyheterna dunsade ner på oss som en press som mosar och splittrar allt i sin väg. Vi var chockerade, förtvivlade, men framför allt kunde vi inte tro att det hela var sant: att vi inte kunde få barn??!

Ända sedan vi blivit könsmogna hade samhället matat oss med berättelser om hur lätt det är att bli med barn. Allt det där fåneriet om att äta p-piller och alltid använda kondom, vad var det frågan om? Jag kände mig rentav lurad.

Vi hade försökt bli gravida på egen hand i långt över ett år. Då ingenting hände tog vi tag i saken och fick direkt en remiss till statens infertilitets-klinik.

Nu satt vi där hos läkaren som precis hade dragit mattan under fötterna på oss med nyheterna: Infertilitet. Manlig faktor. Orsak okänd.

Vi övervägde alternativ. Men det ultimata svaret var att ville vi bli gravida var enda sättet att genomgå IVF*, det vill säga konstgjord befruktning.

Vi såg på varandra och mina tårar rann.

Vi behandlar nyheterna på väldigt olika sätt, min man och jag. Han kan behärska dem utåt, trots att det då och då bubblar upp till ytan. De känslor och tankar som susat genom mig sedan nyheterna från kliniken kunde man beskriva på följande sätt: en naken och ensam uppskjutning till rymden och sedan ett iskallt fall i susande hastighet följt av en hård smäll i marken.

Darwin. Den där jävla gubben hade väl rätt med sin förbannade teori.

Kampen om överlevnad. Det naturliga urvalet. Den starkaste överlever. Numera ser jag Darwin som en elak tonårstjej som pekande hånskrattar åt mig: “Trodde du verkligen att evolutionen skulle tillåta dina ynkliga gener att ta del av mänsklighetens framtid, haha, allt inbillar du dig!”

Jag ser mig krossad och besviken stående framför Darwin, som om jag blivit nekad ett inträde till en gåtfull och sagolik elitgrupp.

Jag tänker på orättvisan. Att ständigt höra om par som ‘inte ens försökte’.

Eller som egentligen inte ville ha barn eller försökte tre gånger. Då vi i förhållande till dem försökt, önskat och velat så länge. Fy fan vad det gör mig arg!

Jag kan inte låta bli att undra hur många människor i min ålder som – statistiskt sett – njuter av hedonismens frukter, barnlösa, i sin frihet att göra vad de vill, när de vill, hur de vill. Tills deras utopi skakas till av något så grundläggande och ytterst motiverande som rädslan av att inte få barn.

Jag har sett skräcken i folks ögon då vi berättat våra nyheter. Blickar som avslöjar ett tyst konstaterande att det skulle vara fruktansvärt att råka ut för ett sådant öde.

Jag tänker på glappet barnlöshet skapar människor emellan.

Annons: Förälder söker förälder. Lattemamma längtar efter sällskap och småprat med andra mammor.

Jag fattar. Självklart. Vem vill inte passa in, finna en grupp där man kan bli förstådd? Du kan ju inte endast tala om det lilla rosenkindade under som upptar största delen av din tid och som du helst av allt talar om, i denna viktiga tid av ditt liv som småbarnsförälder, med din barnlösa, infertila vän. Det är ju som att hälla salt i såren.

Plötsligt råkade jag vara den där barnlösa vännen. Vännen som efter en stunds samtal får spasmer i ögonlocken då hon försöker hålla tårarna tillbaka.

Nyligen lät en okänd ung mamma mig förstå hierarkin kvinnor emellan: antingen är du mamma och har därmed en uppenbar förståelse över universums hemligheter eller så är du inte. Det blev på nåt vis tydligt då hon efter ett stunds berättande om sin vardag frågade om jag har barn och tillade sedan: “Du förstår sedan när du har barn”.

Adoption? Jodå, gärna. Jag kan absolut älska någon annans barn och kalla det mitt. Om jag introduceras med alternativen att ha ett liv utan barn eller ett adopterat barn så tackar jag ett varmt ja till det senare. Men just nu är det inte aktuellt.

Vi står med min man vid tröskeln till infertilitets kliniken och är färdiga att ta steget.

Det är över ett år sedan vi sattes i kö. Vi har skrivit under lagliga dokument som ger kliniken tillåtelse att påbörja behandlingen. Läkaren ska undersöka mitt underliv. Hon säger att man måste vara fysiskt stark för att klara av behandlingen och frågar spydiskt ifall jag känner mig färdig att påbörja medan hon håller ultrastickan i högsta hugg. Jag antar att hon syftar på min influensa som pågått i tre veckor. Jobbar hon för Darwin eller…? Jag svarar ett skarpt jo, fast jag egentligen ville skrika: ”Här e jag och har frivilligt dragit ner byxorna för att visa muffen, kan jag vara tydligare färdig än så?”

Första försöket misslyckades. Jag trodde faktiskt att jag var gravid … jag kände mig en stund så. Brösten var ömma och jag hade ett slags vakuum i magen. Men det visar sig att jag blivit lättlurad av progesteron medicineringen. Jag hör läkaren säga: “Du måste sluta stressa, om du stressar så påverkar det behandlingen negativt.”

”Jag måste sluta stressa, jag måste sluta stressa”, upprepar jag som ett mantra.

De säger att långvarig stress orsakar förändringar på cellnivå. Jag har blivit kugghjulet i en ond cirkel, där stressen om vetskapen att jag stressar orsakar stress. Min blick dras till deodorant burken i badrummet. STRESS PROTECT for men. Om det skulle vara så enkelt, att bara smörja sig själv i en skyddande produkt från topp till tå.

Medan jag försöker undvika stress till det yttersta – fokusera på jobb, planera att skaffa en till katt, måla väggar i hemmet med glada färger, simma, ligga på soffan och dra tv-serie maraton – blir det dags för den andra embryo-överföringen.

Jag ska precis ta mig till kliniken då jag hör att det ringer. Jag anar dåliga nyheter.

Jag hade en och en halv månad på mig att träna min crash-course i hur jag skall behandla dåliga nyheter. Nu har jag chansen: “Tyvärr har embryot inte överlevt nertinandet ur frysen.” 

Min röst låter lugn och sansad. Jag låter beskedet susa in genom ena örat och ut genom det andra, helt orubbad av det sköterskan berättat. Vi lägger på. I nästa ögonblick ligger jag på sängen och storlipar.

Den där lågan av hopp som brunnit svagt, men trots det brunnit, börjar sakta avta. För mig själv konstaterar jag att vi har två embryon kvar i frysen. Bara två … Fortsätter det så här så …

Nu tänker du säkert redan att jag är pessimist. Inte väl ge upp hoppet redan?

Låt mig isåfall förklara: Chanserna för lyckad IVF-behandling* är liten. Det är ungefär som att vinna på lotto. Du börjar med ett stort antal ägg med hjälp av hormon medicineringen. Men utav de ägg som samlats överlever cirka hälften. Och utav de överlevda befruktas cirka en tredje del. Och utav de befruktade embryona överlever cirka en tredje del överföringen. Och utav de som överförs fastnar cirka en tredje del i livmoderväggen och utvecklas till ett friskt foster.

Hej och hå! Pessimist, javisst. Hur ofta vinner man på lotto?

Häromdagen fick jag ytterligare en inbjudan till en baby shower, därpå beslutet att inte delta i en enda shower någonsin mera, om det inte är min egen. Inga blöjkakor, inga namn gissningar, inga pastasallader, inga rosa, blå eller vagina grädd-tortor. Amen.

Vi kan gärna argumentera över hur vi finska medborgare är privilegierade, vi har tillgång till vård för lågt pris och svar på våra bekymmer åtminstone på ett teoretiskt plan.

Men samtidigt som jag omfamnar vetenskapens fyndighet och förmåga att skapa bebisar i laboratoriet, så känns behandlingen och metoderna på samma gång så uråldriga. Det finns ingen genväg. Ingen Science Fiction. 

Ingen säkerhetskopia som skulle vara tillgängligt för en medelsnitts medborgare.

Darwin såg till det.

Anonym

* IVF = In Vitro Fertilization (konstgjord befruktning)


Det här är ett inlägg i Gästbloggen

Känner du för att gästblogga? Har du något du vill säga om singelskap, singelföräldraskap eller föräldraskap?

Då får du gärna vara i kontakt med Singelmamman: hej(snabela)singelmamman.com

Dela:

About Singelmamman

9 thoughts on “Pessimist, javisst! Tankar om infertilitet

    1. Tack för din kommentar. Jag hoppas att texten kan stöda andra som genomgår samma och som behöver samla mod till att tala öppet om detta problem, och samtidigt hoppas jag det är en ögon-öppnare för folk som tar föräldraskap givet. Vi ska komma ihåg att barn inte är en allemansrätt.

  1. Hög igenkänningsfaktor. Jag har genomgått samma. Under hormonbehandlingarna kände jag mig inte som mig själv – jag kunde börja gråta mitt i ett möte utan någon synbar anledning som helst. Jag mådde illa och hade svindel. Alla visste om vår situation, eftersom vi valt att vara väldigt öppna, och kom med välmenande ”goda” råd om hur vi skulle bära oss åt. Jag kände mig som ett försöksdjur. Värst var ändå samtalet om att behandlingarna skulle avslutas pga att chanserna var så minimala. Jag grät hela dagen, samlade mig, men bröt ihop på jobbet och sjukskrevs för akut stressreaktion.

    Vi stod inför valet att fortsätta privat eller gå in i en adoptionsprocess. Vi valde adoption och det har jag aldrig ångrat. Visst, processen har varit lång och tung på många sätt, men den var mer inkluderande för min man, jag kände mig som mig själv och slutade vara förtvivlad och besviken på min kropp. Vi fick mycket stöd från vänner och bekanta, men också från andra adoptivföräldrar – det finns starka nätverk av människor som genomlevt samma saker som vi.

    Efter dryga 3,5 år i processen fick vi äntligen det efterlängtade samtalet: en flicka på 3 år och 10 månader väntade på oss i Sydafrika och vi skulle resa om 10 dagar! Omtumlande och underbart. Nu har Lilla M varit en del av vår familj (ja, mer än en del, familjens mittpunkt och hjärta) i 1 år och 9 månader. Och hon är precis lika mycket vårt eget, älskade barn som om hon hade vuxit i min mage – kanske mer, eftersom hon så länge vuxit i mitt hjärta.

    Lycka till. Jag vet att det känns otroligt tungt nu, men jag hoppas det går bra också för dig!

  2. Tack för att du delat din erfarenhet. Infertilitet är ett samtalsämne som inte talas tillräckligt öppet om. Det gör mig verkligen glad att höra att adoption var lösningen för er. Hela processen från första början, då man varje månad väntade på svar ifall man är gravid, till stunden då man fick höra att man var in-fertil, till att genomgå hormon behandlingen och diverse ingrepp, eller besvikelsen var gång behandlingen inte burit frukt – det är så obegripligt tung för både kropp och själ. Varje erfarenhet är så värdefull att höra och ta stöd av då man genomgått samma. Din berättelse ger mig styrka och hopp om att någon dag få ett barn. TACK!

  3. Jättefint skrivet brutalt ärligt om infertilitet, jag förstår att det för de flesta drabbade måste vara riktigt jobbigt och väcka stora känslor. Jag har i min närhet både vänner och en nära släkting som tampas med det här, och har därför en fråga: hur skulle du vilja bli bemött av sådana vänner som fått barn? Det här känns svårt för mig som har två underbara barn, särskilt som jag vet att det är så känsligt för åtminstone några. Jag kan ju knappast gömma undan mina barn eller låta bli att prata om dem överhuvudtaget. Hittills har jag tänkt att jag försöker vara ”helt vanlig”, det vill säga inte rub it in att jag har barn och den drabbade inte, men inte heller undvika kontakt vilket kanske skulle vara det enklaste. Men vad tycker du?

    1. Jag kan förstå att detta grubblar dig som har barn. Men jag ber dig att bemöta mig som du bemöter vem som helst annan. Normalt. Bemöt mig som du bemöter dina vänner med barn. Självklart vill jag inte skapa ett gap mellan mig och familjer, mellan mig och resten av världen. Du behöver inte känna att du aldrig kan nämna ordet ”barn” i mitt sällskap eller att du måste undvika vissa samtalsämnen. Jag lyssnar gärna, och då jag behöver distans så tar jag distans. Jag vill inte vara likgiltig. Jag vill bry mig om hur andra har det. Jag vill gärna veta hur det står till med dig och dina barn. Min situation utesluter inte att vi inte kunde tala. Kan hända att det då och då känns tungt för mig. Det är då och då tungt att höra från färska mammor som nyligen hemma stadgat sig från en förlossning hur fantastiskt det är att ha ett barn. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att det är fantastiskt. Det finns någonting så grundläggande i det, då man första gången håller om ett nytt liv, om man då dessutom krystat ut det lilla livet med egen kraft, genomgått en tumult som om man sprungit ett maraton och precis kommit i mål. ”Fantastiskt” är säkert en svag beskrivning över hur det verkligen måste kännas. Så jo, tungt att bevittna denna påtagliga drivkraft i mammor, se det oskyldiga och rena i en nyfödd bebis. Men det är bara för att jag själv vill uppleva det.
      Vi har väl alla vår kappsäck som vi bär på. Jag hoppas vi ändå kan bemöta varandra jämlikt, eller åtminstone halvvägs, och tala om vad som helst, vare sig det är om familjeliv eller singelliv.

      1. Jag tycker det här blogginlägget är jättefint, eftersom det ökar min förståelse för hur barnlösa i din situation kan känna sig. För mig var den största aha-upplevelsen att ja, bemöta ”dig” normalt, men också hålla i tankarna att de trötta mornar och jobbiga dagishämtningar, kanske inte är så himla trötta och jobbiga i den ofrivilligt barnlösas öron.
        Jag uppskattar verkligen att du skrivit i min blogg eftersom det så lätt händer att en börjar umgås med likadana som en själv, kanske av rädsla att bemöta en annan i en helt annan livssituation. Jag tror det gör gott att stiga ur sin bubbla, vare sig det är en mammabubbla eller en annan sorts bubbla. Tusen tack A-nonym! 💕🙏💕💪

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *