Mama goes Father Christmas Gästbloggen

Linda Sundberg gästbloggar om att fira jul utan barn.

Tomtedräkten från Clas Ohlson står i beredskap. Jag tvättar den direkt efter köpet för att krympa den till min storlek. Den röda färgen slits bort i tvätten, nu är den mera orangefärgad. Jag drar på mig dräkten, lurvet kittlar mot min mage, mot min nacke och jag känner hur det syntetiska materialet inte låter min kropp andas. Jag ser mig i spegeln. Jag ser ut som en kråkskrämma. Skägget hänger som en gammal ryamatta från min haka. Plastglasögonen som sitter fast i skägget lyckas jag inte räta på, de sätter sig automatiskt snett på min näsa. Lidl kassen med den färdiga kållådan, morotslådan och sillsalladen är i kylskåpet.

Barnens tomteluvor hänger trötta över en stol. En outtömd blöjroskis luktar ända ut i hallen. Tystnaden är tryckande. Grannarna mittemot har tänt alla fyra ljusen i adventsljustaken. De sitter runt bordet andaktigt och väntar på den heliga stunden. På att Jesusbarnet ska födas till Josef och Maria. På att julens törst ska släckas med mat, gåvor och samvaro.

Här finns bara jag. Inga vinteroveraller, ingen barntandkräm, ingen som väntar med spänning på vem som ska få mandeln, ingen som läser tomten av Viktor Rydberg. Det är jag som är tomten i år.

Ho, ho, ho …

Jag beskådar mig själv i spegeln. De andras barn väntar på mig. Till mina barn kan jag inte gå och tomta. Jag kan inte se dem sitta i deras pappas hem på julafton utan att brista. Jag kan inte ta risken att bli avslöjad och sedan måsta åka iväg i all hast. Jag ser mig själv i den oranga kostymen. Den är lite mera åtsittande nu. Jag tar tre mandariner i samma nyans som dräkten och börjar jonglera. Jag ställer mig på huvudet, skägget faller ner på golvet och jag viftar med benen. Detta kunde funka.

Jag hänger glitter runt min lådcykel, pimpar upp den med blinkande lampor, lanternor och en högtalare som sjunger Frank Sinatras x-mas album på repeat. Jag sätter mig på cykeln. Cyklar genom den mörka julaftons natten. Sinatra sjunger: “Sankta Claus is comi´n to town”. En annan julgubbe kör en svart BMW med rödvit Coca Cola original julgubbedräkt. Hans skägg är tjockt, vågigt och knallvitt. Han saktar in, rullar upp fönserrutan och säger: “Hyvää joulua! Säkin aiot tienata tänä jouluna!” jag försöker säga något men han hinner accelerera och BMW:n åker in i en vattenpöl just bredvid mig så att brunt slask stänker mot glittret på cykeln och mina orange-färgade byxor. Jag tappar modet.

I fönstren lyser julstjärnor och en ensam katt springer omkring på gräsmattan. Jag börjar närma mig mitt mål. Jag kommer till det enorma trädhuset med de vackra ornamenterade kakelugnarna. Här bor en nyfamilj med tonåringar och så en liten pojke. Han heter August. Jag ska ge ett paket till honom och kanske ta honom i famnen. Jag stiger av cykeln. Pappan möter mig vid grinden. Jag sätter det lilla paketet i min enorma säck och fäster skägget i dräkten med en slipsnål för att lyckas stå på huvudet.

Jag kommer in. Det doftar stearinljus, fårfäll, gran, mandariner och glögg. Allt det där ljuvliga. Allt det där jag skulle vilja känna i mitt egna hem. Lilla August ser skräckslagen ut. Han gömmer sig först bakom granen, sedan tar han mammans kjolfåll och försöker göra sig osynlig. Jag inser snabbt att jag inte kan börja min akrobatföreställning här framför tonåringarna. Det känns påklistrat.

Nu kommer det avgörande ögonblicket. Att komma ihåg tonfallet jag hade hemma när jag övade säga: “finns här några snälla barn”. Jag känner hur nervös jag blir. Lilla August är nu i sin mammas famn. Huvudet intryckt mellan hennes bröst. Nu gör jag det bara. “Finns här några snälla baaarn?” Tystnaden är enorm. Det känns som om den aldrig tar slut.

Mamman säger: “Ett snällt barn finns här åtminstone”. August snyftar. “När går han bort?” Jag inser att min enda räddning är att ta fram paketet. “Vi ska se vad jultomten har i säcken här, hrrmm” Jag försöker fiska upp det lilla paketet. Min hand når inte till botten så jag måste dyka ner i säcken. Glasögonen och skägget fastnar i säckens kant och jag inser att jag inte kan få på schabraket utan någons hjälp. Med huvudet i säcken säger jag: “Nu behöver tomten lite hjälp här”. Pappan springer mot mig och hjälper mig ur säcken och jag måste vända mig om snabbt för att få på mig glasögonen och jag känner hur snett de sitter.

Jag tar det lilla paketet och ger det till Augusts mamma som försöker få August att ta emot det. August gråter allt mer. Tonåringarna pillar på sina telefoner och försöker fota mig med August och roar sig åt hans rädsla. Mamman öppnar paketet och visar det för August. “Titta vad du fått av tomten, tänk att han visste att du önskat en sådan här!” August vänder sig tvärt mot den röda jojon. “Jag vet inte vad jag ska göra med dendär.” Hans halvbror säger:”kanske jultomten kan visa?”. Jag tar jojon och ser inte var jag ska sätta in fingret. Jojon faller som en sten ner mot golvet och den vill inte åka upp igen. August börjar snyfta igen.

Hans halvbror tar jojon och visar och försöker få honom på humör. Pappan ger ett tecken att jag kan börja gå nu. “God jul då i stugan, ha en fin kväll kära August, nu ska tomten hoppa på sin cykel och se om det finns andra barn här i grannskapet!” August hoppar upp på golvet och vinkar plötsligt hejdå med en iver jag inte vetat att fanns i hans kropp.

Hans pappa tar mig till källaren, sätter några sedlar i ett brunt kuvert, tar fram en plunta och bjuder mig på en huik skånsk akvavit och med en besk smak i munnen hoppar jag på cykeln igen och åker rakt ut på den svarta våta gatan. Små glitterbitar lossnar från cykeln och ett kallt regn piskar mot mina ögon genom plast glasögonen. Sinatra sjunger: “Have yourself a merry little christmas” och google maps visar den snabbaste cykelvägen till nästa familj.

Skribent: Linda Sundberg

Linda Sundberg kommer att vara jultomte i år. <3


Det här är ett inlägg i Gästbloggen

Känner du för att gästblogga? Har du något du vill säga om singelskap, singelföräldraskap eller föräldraskap?

Då får du gärna vara i kontakt med Singelmamman: hej(snabela)singelmamman.com

Dela:

About Singelmamman

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *