Om mjölk, kärlek och mammaglädje Gästbloggen

Ida Henrikson gästbloggar om det feministiska med att trivas i sin roll som (singel-)mamma.

Bredvid mej på golvet kryper mitt lilla pyjamasbarn omkring. Han har väckt mej vid nie genom att börja fnissa och babbla och länge har vi legat brevid varandra i sängen och bara gosat.

Sen har vi lyssnat på regnet som smattrar mot fönstret och njutit av att inte behöva skynda iväg någonstans. Bytt en våt blöja, smekt en rund kind. Allt är lite fuktigt, svettigt, mjölk som sprutar, klibbiga knubbiga fingrar i mitt hår, den där söta doften som fyller hela lägenheten och hela existensen. Det här är en ganska typisk morgon i våra liv – eller hur typiskt något nu hinner bli på åtta månader.

De bästa månaderna i mitt liv.

Tanken får mej att kippa efter andan. Det är sällan man fattar sånt medan det pågår. Men nu är det faktiskt så påtagligt. De här dagarna, de här morgnarna, just de här stunderna. De bästa.

Mammalycka och mjölkfläckar. Bild: Singelmamman

Varför känner jag mej som en dåligt feminist när jag säger så?

Det är såklart av största vikt att moderskapets jobbiga, problematiska och förtryckande aspekter diskuteras. Hur tungt det är att inte sova på många månader, kanske år. Vad det gör med din självbild när din kropp inte längre är din egen. Hur ojämnt ansvaret fördelas, och så vidare.

Och det diskuteras! Var och varannan dag läser jag artiklar, blogginlägg och kolumner om hur tråkigt och tungt föräldraskapet är. Jag hade gärna hört lite fler glada och peppande berättelser.

För fan vad det var häftigt, roligt, magiskt, meditativt, stundvis dödsskrämmande, underbart att föda ett barn! Lätt det bästa jag gjort. Hela graviditeten – jag kände mej som en gudinna. Och efteråt, att få vara mamma, varför berättade ingen hur roligt det är!

Fast det är nåt annat också, som får mej att känna lycka. Som har att göra med att vara just SINGELmamma.

Alltför ofta är det fokus på problem och svårigheter och rent av en tragisk och nedstämd ton då singelföräldraskap diskuteras.

För mej är det… en stor tyngd som har lyfts från mina axlar, nej, från mitt hjärta. Efter alla dessa år av indoktrinering i den heterosexuella kärnfamiljsmatrisen. Vänta bara, du kommer nog också att hitta den rätte att bilda familj med! En vacker dag finner även du någon (helst en man) att dela resten av ditt liv med i evig monogami amen!

Att bryta sej loss från det förväntade mönstret, att genomskåda ett påklistrat behov, att låta normerna rinna av en.

Det är att vara fri.

Inte från någon enskild person eller partner, utan från en förväntad sådan.

Min familj är perfekt och komplett som den är.

Alltså, kärnfamiljen är säkert också en bra lösning för många. Men till alla dem som inte mår bra i sina trånga roller vill jag säga: det finns en annan väg. Det finns ett alternativ där en kan vakna upp varje morgon och känna lycka, kunna andas.

Att jag mår bra ger mej mer resurser att vara den bästa möjliga mamman åt mitt barn. Som singelförälder finns det inte något annat alternativ än att ta hand om sej själv. Radical self care får en helt ny betydelse.

När jag berättar om de ljuvliga sidorna vill jag ändå inte måla in mej själv i ett hörn, jag vill inte avsäga mej rätten att också visa trötthet eller frustration. Ibland är det tungt.

Innanför normen finns det mer rum för komplexitet. Du kan vara både lycklig och trött på samma gång, eftersom du bara representerar dej själv. Som minoritet representerar du hela din grupp.

Om du går in i en roll som faller utanför normen måste din strategi vara mer uttänkt, du måste vara säker på din sak. De som gör mer normativa livsval, eller inte ens reflekterar kring sina i värsta fall slentrianmässiga val, ifrågasätts inte alls på samma sätt.

Singelföräldraskapet är definitivt inte bara lata morgnar och tumismys med ens bästa vän. Men det är också det. Trots allt känner jag mej faktiskt privilegierad över att få leva som jag gör.

Och på tal om privilegier har jag fått fundera en del på min position i den här situationen, gentemot den andra föräldern. Att barnet automatiskt skrivs där mamman bor, att mamman i första hand får ensam vårdnad ifall föräldrarna inte är ihop, att babylådan heter moderskapsförpackning och så vidare.

För att inte tala om att barnet helt fysiskt är mycket mer beroende av mej eftersom jag ammar (amningen förresten, det kunde jag aldrig tro att jag skulle njuta så mycket av – så det är ett ytterst aktivt val från min sida…), vilket leder till att det är jag som fått tillbringa mest tid med babyn i början.

Här måste jag aktivt bereda utrymme till förmån för barnets och pappans relation, till förmån för ett jämställt föräldraskap. Jag medger att det är skrämmande att ge avkall på sin position. Men det är viktigt och jag försöker göra det med eftertanke och kärlek. (Mitt barn råkar ha två föräldrar som verkligen vill dela på ansvaret och jag tror på happy hippie co-parenting.)

Gällande diskussioner om vårdledighet och hur viktigt det är att mammor ska återvända till arbetslivet efterlyser jag också lite nyanser.

Det behövs samtal om vilka patriarkala strukturer det är som gör att det oavlönade jobb som mammor – ja, det är fortfarande mest mammor – gör i hemmet inte uppskattas på samma sätt som förvärvsarbete.

De som vill börja jobba så snabbt som möjligt efter förlossningen bör absolut ha möjlighet till det och andra vårdnadshavare/föräldrar/närstående kan och ska ha möjlighet sköta om barnet precis lika bra som den som har fött den lilla typen.

Men det finns också en magi och en lyx och en skönhet i att vara mammaledig, som inte existerar under andra skeden av livet.

Det här ÄR en feministisk fråga, det måste finnas en samhälleligt uppmuntran till jämställdhet. Och det betyder också att vi ska kunna uppskatta och visa tacksamhet gentemot de mammor som är hemma och det fysiska och psykiska arbete de gör, varje dag och varje stund, den vård och den kärlek de/vi ger våra allra minsta medborgare. (Det är inte heller en slump att barnträdgårdsläraryrket hör till de sämst betalda och minst creddiga, när det borde vara helt tvärtom – vad kunde vara viktigare än småbarnspedagogik och -vård?)

Jag vill fira min kvinnlighet, moderskapet, allt det fina som den här nya livssituationen har fört med sej. Det är feminism för mej. Att det kulturellt “kvinnligt” kodade kan vara värt något, vara värt allt, vara centralt, vara fantastiskt.

Att får barn är definitivt inte meningen med livet för alla. Men för vissa är det det. Och det måste få vara det. Att bli mamma har gett mej klarhet, perspektiv, självförtroende och sammanhang. För första gången i mitt liv känner jag mej hel. Med mjölkfläckar på bröstet och en liten lejonunge i famnen.

Jag är singelmamma men jag inte ensam. Jag har hittat hem.


Det här är ett inlägg i Gästbloggen

Känner du för att gästblogga? Har du något du vill säga om singelskap, singelföräldraskap eller föräldraskap?

Då får du gärna vara i kontakt med Singelmamman: hej(snabela)singelmamman.com

Dela:

About Singelmamman

One thought on “Om mjölk, kärlek och mammaglädje Gästbloggen

  1. Klokt talat! Är ofrivilligt barnlös singel men känner igen så mycket i bloggen. Ja för det mesta är det okej att vara ensam. Har många negativa erfarenheter av män och förhållanden. Är inte lesbisk och hatar alla män för det.
    Mina två systrar och mina vänner med barn sköter egentligen allt gällande familjen. Sköta barnen,handla göra mat,städa passa upp karlar som mera är som deras barn osv. Blir riktigt arg när jag besöker mina systrar. Vill inte lägga mej i och förstöra för kontakten med systrarna och syskonbarnen. Inte konstigt att kvinnor blir utbrända slutkörda psykiskt när de sköter både barn och jobb samtidigt.
    Nu blir jag snart fyrtio. Tror inte jag kommer träffa en ärlig trogen man. Men hellre ensam än serva en karl 24 h i dygnet.
    Tack för en fin blogg! Ja oftast hör vi om hur bra kärnfamiljen är. Man kan leva ett bra liv utan en man.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *