”Tabu att tala om trötthet” Intervju med Johanna Holmström

Folk dansar på gatorna, staden fylls av musik och konst, teater och vänner. Jag träffar författaren Johanna Holmström för första gången under Konstens natt i Helsingfors. Hon signerar sin nya roman Själarnas ö som nyss kommit ut på Förlaget, och ristar in följande text på titelsidan av mitt exemplar.

”För mig var det väldigt tungt och personligt att skriva om Kristina som i sin tid saknar stödnätverk i sin vardag. Det skulle vara intressant att se hur det känns att läsa om det. – Johanna Holmström 24.8.2017”

Drabbad

Ett par månader senare träffas vi på ett rofyllt kafé och boken hon signerat är full av anteckningar ligger i väskan bredvid mig. Efter Konstens natt har Johannas roman blivit hyllad i både Finland och Sverige. Jag frågar Johanna hur det känns att bli bemött på det sättet.

– Om recensenten känner att den berörts blir recensionen helt annorlunda. Det är sådana recensioner jag tycker om att läsa – ett möte mellan mig och recensenten och vidare till läsaren, förhoppningsvis. Då blir det en positiv recension med känsla. För att boken har drabbat recensenten.

Drabbad, det känner jag mig också. En an huvudkaraktärerna i romanen Själarnas ö heter Kristina Andersson. Redan på de första sidorna av boken blir Kristina ensam med två små barn. Och då menar jag verkligen ensam.

Året är 1891 och Kristina isoleras av sin omgivning på grund av att ödet spelat ett spel hon inte kunnat inverka på. Hennes första barn föds till följden av en våldtäkt. På grund av det utomäktenskapliga barnet vägrar prästen viga Kristina och pappan till hennes andra barn Einari. Kristina sjunker in i något man i dag kunde kalla för en förlossningsdepression. Kristina ror över Aura å tills hon en dag inte längre orkar. Hon lyfter sina barn över bord och släpper taget.

Personligt att skriva om Kristina

– Det är så med Kristinas familj, att om de skulle ville hjälpa, så skulle de kunna det. Men de vill helt enkelt inte. Kristina saknar helt och hållet stödnätverk, säger Johanna.

Johanna beskriver att Kristina i romanen gör en omvänd klassresa.

– Det inverkar starkt på Kristina. Hon skäms över det som hänt. På hennes tid ansågs våldtäkten vara offrets fel, säger Johanna. Sedan var det också en stor skam att vara ogift. Så här rationellt tänkt kunde hon ha väntat på att det skulle bli bättre. Men när du är mitt in i det tillståndet som Kristina var kan du inte vänta. Det måste ta slut direkt.

Johanna berättar att det för henne kändes personligt att skriva om Kristina eftersom hon själv hade alla tänkbara stödnätverk, men det ändå kändes som om ingen ville hjälpa till.

– Medan jag skrev Kristinas historia, tänkte jag mycket på min egen situation och den situation småbarnsföräldrar har i dag.

Hon berättar att då hon började skriva på Kristinas berättelse hade hon nyligen själv blivit ensam med två små barn.

– Jag satt ensam instängd i en lägenhet precis som Kristina satt i sin lilla stuga. Ibland kunde jag inte gå ut, för det fanns för mycket snö. Det fanns helt praktiska problem – ingen hade skottat och jag hade två stycken ungar, en som inte kunde gå och en som kunde gå så där någorlunda. Jag kom inte ut från lägenheten. Det kunde gå två veckor utan att jag träffat en enda annan vuxen. Jag måste skriva för att själv inte bli helt galen.

Johanna Holmströms kritikerrosade roman Själarnas ö kom ut på Förlaget i höst.

Tabu att tala om utmattning

Mammor till småbarn, oberoende om de är ensamma eller har en partner, kan känna sig väldigt ensamma, isolerade och trötta. Om man klagar får man till svar att kvinnor i alla tider tagit hand om barn, säger Johanna.

– Men då brukar jag svara, att så har det inte varit. Tidigare fanns det ett kollektiv, en by, stora familjer där alla bodde inom samma gårdsplan. Där fanns en äldre generation som kunde ta hand om barnen, äldre syskon och andra hjälpande händer. Med det här i åtanke är det en helt speciell situation nu, tycker jag. Föräldrar är jätte ensamma.

– Det är tabu att tala om utmattning och isolering. Att man skulle önska att det inte var på det här sättet i ens familj.

Enligt Johanna skuldbeläggs mammorna – man skall vara lycklig över att ens ha barn.

– Lattemammorna skuldbeläggs över att de träffas, herregud ändå. Skall man inte få träffas? Det förväntas att man skall sitta hemma medan barnen är små och bara titta på dem – så att man säkert inte inte missar något.

Ensamma mammor stigmatiseras

Johanna tycker att det fortfarande finns något kvar av den skam som hon i Själarnas ö beskriver att Kristina på sin tid utsattes för.

– Jag tycker att ensamstående mammor stigmatiseras.

Hon säger att utomstående lätt utvärderar en situation utan att känna till den. Ensamma mammor utpekas ofta för att själv ha orsakat sin tillvaro.

– Folk är jätte dömande. De kan ju inte veta, man kan ju vara änka till exempel, säger Johanna för att illustera olika orsaker till att barnen endast bor med en förälder.

– När det kommer till dejting märker jag att det finns jättemycket fördomar. Dels att du egentligen inte borde dejta, för att du är på nåt sätt åter igen en Virgin Mary efter att du blivit mamma, säger hon och skrattar. Alternativt är du helt desperat. Det finns de här två alternativen!

– Många män har blivit jätte arga på mig för att jag har barn. De har känt sig lurade om jag inte sagt det direkt, säger hon. På så sätt upplever jag att ensamstående mammor  fortfarande stigmatiseras, även om det inte är i samma utsträckning som under Kristinas tid.

”Jag funderade mycket på skillnaden mellan Kristina och mig” säger Johanna Holmström.

En trygg plats

Då jag träffade Johanna Holmström under Konstens natt gav hon mig en utmaning, att berätta hur det kändes att läsa om Kristina. Jag berättar att de känslor som passerar Kristina; utmattning, trötthet, isolering, ensamhet och skam är känslor som fortfarande ser likadana ut. Det som hände Kristina kunde ha hänt mig, Johanna, ja vem som helst som utsatts för liknande omständigheter under samma tid. Det slår mig hur lyckligt lottade vi är att vi lever i dag.

– Jag funderade mycket på skillnaden mellan Kristina och mig, svarar Johanna. Jag var också på gränsen till utbränd i en lång tid. Vad är det som skiljer oss: varför gör endel det här och andra kunde aldrig göra det?

– Det enda jag tänkte var att det här måste ta slut. Jag står inte ut med det här mer. Men hela tiden blev barnen större, det blev lättare och nu kommer jag knappt ihåg mera hur det var, säger hon och blandar om sitt kaffe. Men jag hade inte tänkt att det skulle vara så här att ta hand om små barn. Jag ville aldrig ta hand om dem ensam. Inte enligt planen.

Själö, holmen med ett hospital för vansinnesdrabbade kvinnor, blir en frizon för Kristina, en plats tryggare än samhället. Jag frågar om Johanna har någon plats där hon kan känna sig fri.

– Hemmet. Det är viktigt för mig att ibland bara få vara hemma och inte ens behöva gå ut. Paradoxalt nog. Det var just vad jag inte ville då jag måste vara där. Men nu har hemmet blivit min frizon.


Följ Singelmamman på Facebook för att nås av nya inlägg.

Dela:

About Singelmamman

One thought on “”Tabu att tala om trötthet” Intervju med Johanna Holmström

  1. Även som psykiskt sjuk råkar man ut för väldigt många fördomar år 2017 i dagens Finland. För mej har det gått så långt att jag är sjukpensionär. Att vara någorlunda ung 39 snart fyrtio och inte jobba är förstås tungt. Plus alla åsikter du är lat vill inte jobba arbetsskygg osv. Att vara sjukpensionär och psykiskt sjuk är något de flesta av någon anledning något många har en oftast negativ åsikt om.
    Mina fd. vänner har slutat höra av sej varenda en. Av mina klasskamrater som jag gått med sedan vi gick i förskolan tillsammans är det ingen som hör av sej. Det gör förstås väldigt ont.
    Att träffa nya människor är svårt också att träffa någon att dela livet med. Är inte öppen om min livssituation skulle tex. inte blogga tror jag skulle få mycket negativa kommentarer. Den första frågan när man träffar någon är vad jobbar du med. Vad du jobbar med är en del av den du är som människa för många.
    Önskar man kunde och vågade tala mer om psykisk ohälsa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *