It must have been love But it's over now

Jag läste i en artikel att många av dem som gifter sig redan på altaret vet att de kommer att skilja sig. Det låter otroligt. Men hur många är det som ångrar att de ångrat sig?

”Mina föräldrar har redan betalat 30 000 för kalaset … Och tänk på släktingarna som sett framemot bröllopet, bokat resor från Danmark och tagit ut årssemester. Inte ids jag mera backa ur. Gud vad jobbig jag skulle vara. Vad skulle alla tänka? Det är nog bäst att jag bara gifter mig. Anders är nog en helt okej.”
– Sade någon kanske någon gång

Det börjar vara en sällsynt syn, men jag såg ett gammalt par på metron som var ihop. De höll om varandra. De hade var sin hjärtformad reflex fastsatt på vinterjackans blixtlås.

Det gamla paret förberedde sig för att stiga av.

Mannen satt fortfarande kvar medan han skuffade upp sin hustru på benen. När hon fått ett stadigt fotfäste drog hon i sin tur upp maken från passagerarbänken. De höll fortfarande hårt om varandra när de passerade mig och lämnade vagnen. Troligen av högst praktiska själ, men jag kände ett stygn av avund sticka till i alla fall.

Jag vill också ha en matchande hjärtreflex som leder fram mig i mörkret.

Det där kommer jag aldrig att få. Jag talar inte om höftfel, för det fick jag redan i gymnasiet, utan nånting så konservativt som kärlek som varar från ungdomens dagar tills döden skiljer oss åt.

Fast vad vet jag? Kanske de här två också hittat varandra på äldre dar? Kanske de var ute på stan för att fira sin ett årsdag.

Vara ihop eller inte vara ihop?

Det finns de som ångrar att de stigit fram till altaret redan då de står där. Men när jag läser en bok om skilsmässa och separation, står det att många som lämnat sin partner senare ångrar det beslutet också.

”Anders var ju ändå rätt okej.”
– Sade någon kanske någon annan gång

Hur är det med dig, skulle du vela veta ifall ditt ex skulle ångra sitt beslut? Eller tycker du att det vore bättre att lämna det osagt?


Obs!
Ingen speciell Anders nämnd! Alla som heter Anders är jätteokej.


Läs också inlägget: Skilsmässan – skam eller succé?


Följ Singelmamman på Facebook för att hållas uppdaterad om kommande inlägg.

Dela:

About Singelmamman

6 thoughts on “It must have been love But it's over now

  1. Oj vad jag känner igen mej i det du skriver. Även om jag inte har barn känner jag igen mej i mycket du skriver. Har klasskompisar som varit tillsammans sedan de var tonåringar alltså de gick i högstadiet när de blev tillsammans. Har en klasskompis som blev tillsammans med sin man när de gick i gymnasiet. Ja jag är avundsjuk. Mycket. Vill också ha någon som jag känt nästan hela livet att leva med.
    Upplever att Svensk Finland är mycket konservativt. Lever du inte familjeliv mamma pappa barn känner jag utanför bland alla par och barnfamiljer. Jaså du är singel ännu. Ja du fyller snart fyrtio och är ensam inbillar jag iaf att de tänker.
    Tack för en viktig och fin blogg! Nej skulle aldrig säga högt att jag är på att leva ensam såhär anonymt går det.

    1. Hejsan!
      Tack för att du berättar att du känner igen dig. Det är bra för mig och andra läsare att veta.
      Jag tror nämligen att mycket sådant som känns personligt, en känsla av ensamhet till exempel, egentligen är ganska allmänt. Det kan vara ganska skönt att komma ihåg.

  2. Finns nog oftast en anledning att ens ex är just ex. Tror man lätt minns det som var bra då man var nykär och pussades hela tiden. Igenkänning också på inlägget om nätdejting. Är alldeles för feg för självkritisk för det. Svensk Finland i en liten stad känns väldigt litet. Hu tänk om alla visste att jag nätdejtade. Vilket jag alltså inte gör.
    Mycket roligt inlägg!

  3. Jag var ihop 7år med mitt ex. Jag var ung då, men jag visste redan efter två år att det inte skulle hålla. Ändå stannade jag kvar i relationen. Kanske för att det kändes som att parförhållande är det ”ultimata”, men kanske mest för att jag nog var rädd för att bli ensam. Relationen kändes som ett tvång. Men jag har aldrig ångrat den, för jag lärde mig så mycket om mig själv och vad som på riktigt är viktigt för mig i en relation.

    Nu har jag också varit tillsammans med min nuvarande sambo i 7år. Jag har lärt mig att tycka om mitt eget sällskap, men jag väljer varje dag att vara tillsammans med honom, för det ger mig mer än det tar och han gör mig till en bättre person. Ibland funderar jag ändå på om det kommer att hålla hela livet, men jag gör det aldrig med rädsla. Den här relationen grundar sig på kärlek och är ett frivilligt val. Så länge det känns så, så vill jag vara med honom. Funderingarna på om det kommer att hålla tror jag är sunda på nåt sätt, för jag vill aldrig ta vår relation för givet.

    Jag tror vi sätter för mycket vikt vid ”det livslånga äktenskapet”. Kortvarig kärlek kan också vara äkta och minst lika fin. Några av de vackraste relationer jag sett har varit mellan äldre människor som kanske redan tidigare varit gifta och först på äldre dagar hittar den som de delar slutet av sitt liv med.

    1. Hej,
      Det du skriver har du alldeles rätt i. Tack för din kommentar!

      Visst blir det skillnad på livslångt äktenskap beroende på om den förväntade livslängden är 40 eller 140 år.
      I framtiden kommer säkert att flera långa förhållanden vara rätt så vanliga, och idealet ändras där efter.
      Eller så kan man tänka att det finns flera ”rätta” i olika livsskeden – en för ungdomen, en för 20-30, en för medelåldern osv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *