Ja, mina barn har en pappa - och han är världens bästa pappa

Av hänsyn till mina barns pappa, har jag lämnat honom rätt så mycket utanför den här bloggen. Det betyder ändå inte att han inte skulle finnas i mitt och mina barns liv – tvärtom han är väldigt närvarande och vi träffas nästan dagligen. Jag har fått en del frågor av läsare om hur vårt föräldraskap ser ut. I det här inlägget vill jag nu öppna upp en sida som jag tidigare inte skrivit om.

Man kan vara ensamförälder på många olika sätt och i olika grad. Föräldraskapet kan också förändras i och med att barnen växer. Då jag började skriva den här bloggen, var min livssituation helt annan än den är i dag, ett år senare. För ett år sedan visste jag inte hur framtiden skulle se ut. Och ärligt talat hade jag svårt att se att läget skulle se ut så bra som det gör i dag.

För ett år sedan var föräldraledig med ett under ett årig bebis och ett barn. Barnens pappa hade det äldre barnet aktivt hos sig, men för bebin var jag förälder i praktiken dygnet runt. Vi separerade när jag var gravid och det var en stor omställning för mig, att gå från att vara ett barn och två föräldrar som bor under samma tak, till att vara en förälder med två barn.

Ensamföräldraskapet kändes starkast under nattetid. Jag var ensam på grund av att mitt yngsta barn var väldigt litet och vägrade flaskan. Inte för att en pappa skulle ha fattats, utan för att bebin var helt och hållet beroende av min närvaro.

Så småningom – en timme, en natt åt gången, i barnens egen takt, har vi övat på att vara ifrån mamma och hemma hos pappa.

Bild: Pexels

Varför jag nu vill lyfta upp detta ämne, är eftersom jag har insett att vår relation är rätt så speciell.

I dag jobbar vi båda och våra barn går på dagis. Barnen är två till tre nätter i veckan hos sin pappa. De träffar honom varje morgon då han för dem till dagis. Det går högst två nätter utan att barnen träffar sin far. Vi har hittat ett system som fungerar för oss, som gör att ingendera av oss känner sig utmattad och som gör att barnen inte måste vara utan den andra föräldern så länge att det skulle få allt för ledsamt.

Vi bor i husen mitt emot varandra. Vägen till dagis är den samma oberoende om barnen är hos sin far eller mor. Lekparkerna de samma, matbutiken den samma. Det är ”bara” hemmet som skiljer åt under natten. Men det syns från fönstret, det är på andra sidan gatan.

Vi skickar filmer åt varandra, då vi har barnen hos oss. Vi träffas och diskuterar hur barnen mår. Vi länkar artiklar till varandra som vi önskar att den andra läser.

Kostnaderna delar vi på. Är det något extra som ska köpas, en hobby som ska påbörjas, diskuterar vi.

Sjukdagarna delar vi lika.

Helgerna delar vi lika.

Jag tror att föräldraskapet kan fortsätta vara jämställt även om man inte bor under samma tak. Jag vet också att det i många fall helt enkelt inte är möjligt. Det har inte varit lätt alla gånger för oss heller, visst har vi haft våra ups and downs. Men målet för oss har alltid varit att vi båda två vill barnens bästa – och det är jag tacksam över.

Jag tror på att man kan vara en familj, fast man inte är ett par. Man kan villa sina barns bästa, fastän man inte fick parförhållandet att fungera.

Det kan vara jätte, jätte svårt, men man kan sätta sina egna sårade känslor åt sidan (och deala med dem när man har ork!) och försöka se barnet, som inte valt att dess föräldrar gått skilda vägar.

Ta ett steg åt sidan och låta barnet vara i centrum.


För tillfället utarbetas en ny lag om vårdnad och umgängesrätt i Finland. Gemensam vårdnad är i dag den vanligaste formen av vårdnad efter skilsmässa. Frånskilda föräldrar ska i framtiden bland annat kunna dela på barnbidrag och bostadsstöd om ett nytt lagförslag går igenom.


Följ Singelmamman på Facebook för positiva inlägg om föräldraskap och singelföräldraskap. <3

Dela:

About Singelmamman

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *