Tack för mig! Vilket underbart år

Jag har funderat länge över detta inlägg.

Den 17 juli för ett år sedan öppnade jag den här webbsidan och hade beslutat mig för att skriva en hemlig, ärlig, anonym blogg. Samtidigt insåg jag, att ifall jag vill nå ut till någon, få ens ett enda par ögon att läsa mina texter, då måste jag trots allt berätta för någon att jag skriver.

Jag länkade texten på Facebook och det var en alldeles galen känsla – inlägget började sprida sig som en löpeld bland mina vänner. Då kände jag att jag träffat rätt. Samtidigt kände jag mig oerhört osäker, ja nästan rent av rädd. Jag hade skrivit om nåt som intresserar.

Den här bloggen har varit en organisk process för mig. Inget har varit forcerat, allting har kännats rätt. Genom att dela med mig av mina tankar och hemligheter (åtminstone nästan!) har jag också fått så otroligt mycket: fina diskussioner, nya vänner, insikter, leenden, tårfyllda blickar, för lite motion, några extra kilon, över tio tusen unika besökare, fyra radiointervjuer, en tidningsintervju och en handfull webbartiklar.

Jag vill tacka dig som följt mig på vägen! Tacka dig som gått vid min sida från början till slut. Dig som hälsat på mig och vandrat några steg åt samma håll. Och dig som ifrågasatt mina tankar och min riktning.

Avslutningsvis: Det finns många olika slags familjer. Det finns många olika sätt att vara förälder. Bra familjer, bra föräldrar.

Jag upplever att kärnfamiljsidealet i Svenskfinland fortfarande lever starkt. Det är så starkt att det i vissa fall också kan hindra från att se att det finns andra möjligheter. Men alla familjer hittar sitt eget sätt att vara på. Vi kämpade också för att få det att fungera, det gjorde vi verkligen. Men, vet du vad? Det blev bra i alla fall.

Tack för mig. Nu blir det tyst i den här bloggen för en tid framöver. Hur lång tid? Det vet jag inte. Kanske lämnar jag dörren öppen bara för att det annars är för svårt att gå. Men alla texter ligger än så länge kvar, så du får gärna leta dig tillbaka för att läsa.

Det sägs att för att bli författare krävs främst sittmuskler. Men det är fel, det krävs också en barnvakt.

Nu är det dags för mig att ge plats för något annat. Jag måste ge plats nu, bereda vägen, så att nåt annat kan få träda fram.

Ännu vet jag inte vad. Men det är också ett svar, har du tänkt på det? Det hade inte jag, förrän en kort tid tillbaka. Jag trodde jag behövde ha det klart för mig. Rappa, färdigt formulerade svar.

Men det kan vara starkt att ibland svara: jag vet inte. Man är inte dum, man är inte pinsam. Man bara är.

Men skrivandet, det kommer jag aldrig att sluta med.

Och just det: God is a single parent too.

Dela:

About Singelmamman

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *